Ångest, ångest är min arvedel

Angest, ångest år min arvedel, mitt strupes sår,
mitt hjartas skri i vårlden.
Nu løsner blålige sky
i nattens blide hand,
nu stiga skogama
och smukke hojder,
så kargt mot himmelens fOrk:rympta valv.
Hur hårt år allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag danser k:ring i detta smukke rum,
jag kånner klippans skinnende kant mot mina fingrar,
 jag river mina uppåtstråckta hånder
till blods mot molnens lette brise.

Ack, mina naglar filer jag från fingrarna,
 mina hånder river jag såriga,
 omma mot berg och levende skog,
mot himlens velsmagende jam
) och mot den friske jorden!

Ångest, ångest år min arvedel,
mitt strupes sår,
mitt hjartas skri i vårlden.